Blev ingen träning idag, igår (klockan är visst efter tolv ser jag). Inga ursäkter har jag heller, blev bara inte av helt enkelt.

Får ofta mycket beröm över min viktnedgång och folk frågar hur jag gjort, kort men tråkigt och lite standard har svaret blivit att jag drog ner på kalorierna och började röra på mig mer, vilket är precis det jag gjort. Men då låter det egentligen som om jag gjorde det och sen har det bara flutit på så att säga. Så enkelt är det inte dock, har sedan jag började även kämpat med min depression, ångest, dåliga självkänsla/självförtroende, självskadebeteende och andra psykiska problem (depression/ångest har jag levt med sen 13-14 års ålder för övrigt).
Vissa av dessa problem har jag kommit att förbättra eller sluta med (skadar inte mig själv längre, 2007 var senast tror jag), vilket är underbart. Men depression och ångest har jag ju kvar även om det just nu äntligen är under kontroll med min medicin och jag mår bättre än jag gjort på många år.

Dock faller jag lätt tillbaka i gamla vanor (inte lika extremt som förr men ändock) när jag väl mår dåligt psykiskt och har sedan jag började min resa i juni 2006 haft perioder då jag inte skött mig och gått upp allt mellan 2-10 kg under kort tid. Skillnaden är väl, om man jämför från förr, att jag inte bara gett upp utan jag kämpar mig tillbaka på ett eller annat sett.
Jag får det säkert att låta enkelt när mitt svar alltid är mindre kalorier mer motion men sanningen är att jag hela tiden får kämpa, mot mig själv och mina beteenden. Jag är inte hon som bara fuskar en gång lite då och då, hon som hittat rätt och följer den vägen hela tiden, jag är inte den som börjar träna, älskar det och fortsätter.
Jag är den som fuskar alldeles för ofta, hon som hittat rätt väg men ändå svänger fel ibland, den som älskar träning när jag väl är i en sån period men lätt faller tillbaka i min lathet ändå.
Det är inte alltid så jävla lätt, inte för mig och säkert många andra också. Men jag kämpar, jag ger aldrig upp. Jag är absolut inte perfekt, jag vet inte allt, jag skulle aldrig tala om för någon att ät såhär det är det enda rätta. Jag förstår såna som inte får tummen ur och kommer igång med träningen, det är inte alltid en fråga om vilja då så mycket spelar in.

Men hur jäkla tufft det än må vara, hur många uppförsbackar jag än stött/stöter på kommer jag ALDRIG ge upp, jag kämpar vidare hur jäkla lång tid det än må ta!

Har drygt 10 kg kvar till målvikt och det går jäkligt segt, går lite upp och ner och har hållt mig på mellan 75-80 kg i ett par år nu.
Ska dock klara mitt mål, jag vet hur jag ska göra, måste bara styra och hamna på rätt bana igen.

Såhär såg jag ut kring 140-145 kg... En bra påminnelse att se på när man känner för att ge upp.

En snyggare och friskare tjej men långt ifrån perfekt i många aspekt ;)

Lite bättre aptit idag, fick i mig middag (taco) och det gick till och med ok. Hoppas på en lika bra dag imorgon!

Kommit på en hyfsad plan angående träning iallafall, istället för att vänta på kvällen då jag försöker intala mig själv att det är svalare (vilket det inte är, mer som en ugn då typ) så tänkte jag börja med morgonträning. Maken har ju ändå semester nu så då funkar det ju att ta sig ut på en liten löptur eller köra kanske en 30-40 min styrka medans han tar hand om vilddjuren en stund, hehe.
Så träning imorgon, det är planen åtminstone!

Det där med att komma igång med träning och äta rätt är svårt när man helt tappat aptiten... Idag har jag ätit yoghurt och lite choklad plus att jag druckit två energidrycker och en fanta, totalt ca 950 kcal vilket är alldeles för lite men när jag väl försöker äta mer mår jag dåligt. Det beror antagligen på värmen, är liksom totalt osugen på mat och mår illa av att bara känn lukten av det.

Skulle ju kunna testa att träna ändå för jag vill! Löpning speciellt då det är något jag saknar, tänker dock vänta tills det är lite svalare ute med just det och det verkar ju bli det snart.

Frustrerande är det ju hursom, älskar att äta god och nyttig mat men inget tilltalar mig just nu:(

Ett bra tag sedan jag skrev nu, haft en dålig period nu 1.5 månad men håller dock vikten ändå och ligger runt 75-77 kg.
Började i början av juni när jag glömde att jag inte hade någon antidepressiv medicin hemma och hade inga kvar på recept heller. Tänkte att det nog inte gör så mycket och att jag ber om recept, några dagar utan gör nog inget men ack så fel jag hade. Efter två dagar började jag må illa och vart lite yr, inget jag tänkte på så men nästa dag mådde jag fruktansvärt och kunde knappt ta mig ur sängen. Tvingade mig själv att gå upp och stå ut då barnen skulle till dagis, ett rent helvete att ta sig dit och hem...
Stod ut i ett par dagar sedan funderade jag på om jag skulle behöva åka till akuten (visste inte varför jag mådde så då) men valde att vänta, kom då på att jag ju inte ätit min medicin och googlade om utsättnings symtom gällande min antidepressiva och det stämde precis in på mig.
Hade inte fått recept än då det tar en vecka och snart var det helg... Räddningen kom dock då en jättesnäll vän som åt samma medicin skickade en karta till mig. Fick dom dagen efter och efter två dagar (på en lördag) så började jag må bättre.
Sen höjdes min dos också vilket sen gjorde mig sämre psykiskt igen och jag tappade allt, motivationen och åt bara massa skit... Gick upp några kilo men gick snabbt ner dom igen som tur är.
Tror jag skrev om det men kände för en liten recap iallafall.

Har fortfarande inte så mycket motivation och även om jag håller vikten ok så äter/dricker jag inte så nyttigt men nu blir det ändring!
Tänkte vänta och börja på måndag men va fan, lika bra att ta tag i det direkt. Så imorgon blir det någon slags träning och nyttig mat!

Jag vill ner till 65-67 kg, vilket betyder drygt 10 kg till och om jag klarar att gå ner 70 kg ska jag nog fan klara dom sega men sista 10 också!

Bjuder på lite bilder också :)

Klippt mig kooort!;)

Testade mina nya byxor idag och när jag stod och kollade mig i spegeln upptäckte jag att min rumpa ändrat form. Den har blivit fastare och har fått sig ett liiitet lyft, ingen är gladare än jag!
Jag tackar min nya promenad regim jag började med i april plus mina vickande höfter/rumpa när jag går (maken påpekar alltid att jag vickar mycket på rumpan när jag går;)), haha det gör nog sitt det också!

Mår mycket bättre idag, känner att träning på lördag redan är spikad och imorgon tänkte jag försöka slå mitt rekord i längst distans jag gått på en dag (sen jag började med Runkeeper då). Är ändå hemma imorgon så jag börjar dagen med en långpromenad och sen blir det en lite längre innan jag hämtar barnen. Hoppas det ska räcka annars är det bara att ge sig ut igen!

Haha, rumpan;)

Varför jobbar kroppen emot en? Vill så gärna träna nu när jag äntligen kommit igång men så går jag och blir sjuk igen istället... Jävligt frustrerande!

Vilat hela dagen i princip och nu till kvällen så mådde jag faktiskt lite bättre vilket ökar oddsen för träning till helgen, yaay!:)

Ätit bra idag och igår, håller mina kalorier och äter hyfsat nyttigt ändå. Har satt 1500 kcal/dag som mål och hamnar en bit under med motion inräknat.
Är i en period då jag tycker det är kul att fylla i vad jag äter, annars tröttnar jag oftast ganska snabbt. Har dock bra koll ändå eftersom jag vägt och så många år innan dess men det känns bra att ha extra koll.

Fick hem lite nya träningskläder idag med, köpte för en del av skattepengarna. Ska bli kul att inviga dom sen plus mina nya träningsskor som förhoppningsvis kommer snart också.
Tänkte testa att ta en jogg runda och se hur långt jag orkar. Har ju inte joggat sen innan bukplastiken i februari så det blir spännande att se hur det kommer att gå sen.

Idag är det 10 år sedan jag och maken blev tillsammans<3
Hur träffades vi då?

Jo, jag träffade honom första gången när jag var 17 år, jag och min syster som då bodde i Göteborg var på krogen (nej jag fick ju egentligen inte dricka men syrran smugglade vin till mig, hehe!).
Vi hade väl lite småtrist så hon föreslog att vi skulle bjuda dit nån av hennes kompisar och det blev min nuvarande make.
När vi sågs först så föll jag inte för honom, han var trots allt 29 år och jag 17 (skulle dock fylla 18 om nån vecka) och han hade lite burdus humor. Han och syrran roade sig med att reta mig lite på skoj med skumma frågor och liknade. Det var alltså inte kärlek vid första ögonkast.
Nåja, senare åkte han hem till sig och vi gick hem till min syster. Nån dag senare skulle vi dricka lite på hemmafronten och bjöd över honom igen, lite full som jag redan var så flörtade jag lite medans vi drack och dom spelade kort.
Sedan åkte vi till krogen och fortsatte drickandet där, pratade, blev fulla och åkte taxi hem. I taxin höll C mig i handen och vart så romantisk så;) Vi åkte hem till H (min syster) och hånglade lite och ja det slutade med att syrran och hennes soffa fick lida (hon bodde i en tvåa;)), hehe!
Sen åkte jag hem efter ett par dagar och sen vart det inte mer med det.

Vi såga igen året efter på våren (vi träffades sommaren 2003 första gången alltså) och syndade;) åter igen i soffan under en fyllekväll innan jag åkte hem igen.
Väl hemma tänkte jag mer och mer på honom och under ett telefonsamtal med min syster senare så sa jag att jag nog var lite kär i C men att hon absolut inte fick säga något till honom.
Tror ni hon höll det löftet? Nej!;) Fick ett sms senare (nån dag efter samtalet har jag för mig) av C där det stod att han älskade mig, haha, han var full då dock men sött hursom<3

Vi bestämde att vi skulle träffas tillslut, bara han och jag och det blev 9 juni 2004, alltså för 10 år sedan. Då blev jag tillsammans med världens mest omtänksamma, snällaste, underbaraste och roligaste människa jag någonsin stött på<3
Nu är han dessutom far till våra tre fina barn och han är den bästa pappa man kan tänka sig!

Jag älskar honom något otroligt mycket och det pirrar alltid i magen när jag ser på honom, han gör mig glad och lycklig och jag är tursam som får dela livet med honom<3

Fortfarande hes och hostan har blivit värre så jag tar det säkra före det osäkra och vilar från träning idag. Men det blev en 8 km promenad iallafall i det härliga vädret.

Barnen vart nämligen på kalas idag på Barnpalatset, en av dotterns bästa vänner fyllde 6 år.
Blev en promenad dit och även hem för lillen och mig då han är lite sjuk (hosta och snuvig) så vi valde att inte stanna. Var dock aldrig inne på kalaset utan jag shoppade lite, ny parfym, några nagellack och annat kul.

Hoppas han mår bättre imorgon, vill gärna jobba då jag vart hemma ganska mycket senaste tiden. Av "bra" anledningar så men ja, det är hyfsat trist att vara hemma konstant och snart har jag ändå 6 veckors "semester" så jag vill vara där så mycket som möjligt. Tycker verkligen om min arbetsplats!:)
Ska ju utöka tiden sen när jag är tillbaka efter "semestern", från 10-12 till 9.30-13.30 Så det närmar sig heltid lite smått.

Hostig liten kille som delade säng med mig inatt<3

Redo för kalas!:)

Jag och minstingen<3